Trött

Trött på att känna mig ensam. Trött på att vara ledsen. Trött på anledningen till att jag är ledsen.

Jag är rädd att jag är egocentrisk när jag upplever alla dessa känslor. Är jag det? Eller får jag känna så här? Kan det kanske finnas anledningar till att dessa hemska känslor kommer? Eller är det bara jag som skapar dem? Jag vet inte, och jag trött på att inte veta.

Jag vill känna mig omtyckt, jag vill bli uppmuntrad, jag vill få höra att du blir imponerad av det jag gör och allt jag har klarat av. Men jag är trött på att jag hela tiden måste bevisa för dig hur bra jag är. Jag vill att du ska se det själv. Jag vill att du ska se mig!

För jag vet att du fortfarande finns, den som en gång såg mig och älskade mig. För jag har fått uppleva flera dagar med dig, som den personen....men...det var inte för min skull du var så där underbar och uppmuntrande utan för några andras skull. Du såg dem, du uppmuntrade dem, gav dem komplimanger, skrattade och hade det underbart. Och jag var där, men utan dig. Jag var ensam och det är jag trött på.

Jag blir glad ibland över saker jag gjort bra, för jag lyckas faktiskt med väldigt mycket här i min vardag, trots de problem som jag har. Men hur kul är det att lyckas när ingen ser det? När du inte ser mig kämpa, när du inte uppskattar mig och allt som jag klarar av. Trött på att kämpa jämt, kämpa emot dessa känslor, trött på känslor och på allt som de betyder. Trött, trött, trött.

Det är svårt att vara modig när ingen finns som tar emot dig om du faller.

Jag är trött på att hela tiden längta efter dig och att sakna dig. Trött på att sakna och längta ensam och att veta att ingen längtar efter mig.

Trött på att jag bryr mig så mycket.

Trött på tårar.

Trött på att du missar så mycket nu när du blundar för mig.

Vem ser mig?